Jag har alltid varit ett fan av den där fylliga känslan i min bak, och det handlar inte bara om vad som ska in, utan hur det känns inuti. Känslan av mina fingrar som utforskar mitt djup, trycket som byggs upp, dess hela del av njutningen. Så, när jag är ensam och känner mig lite småkåt, så gillar jag att ta saker i egna händer, eller rättare sagt, min egen bakdörr. Jag retas, låter förväntan byggas upp, och då störtar Ill in, mina fingrar dansar på kanten av extasen. Känslan av min egen beröring, rytmen i mina egna drag, dess allt bara för bra för att stå emot. Och medan jag fortsätter byggs njutningen upp, tills jag inte orkar mer och jag släpper ut allt. Tillfredsställelsen är överväldigande, frigörelsen, ren lycka. Och när jag ligger där, förbrukad och nöjd, kan jag inte låta bli att le, och vet att bara jag kan ge mig själv den njutning jag längtar efter.